Paick

..Hemma. Hemma i det där huset - där man bor. Andas djup innan jag öppnar dörren. Man vet aldrig vad som väntar. Det är ju inte för att de inte är snälla men det känns liksom som om att detta - "hemma" - är det ända stället i världen där man aldrig borde besväras. Och ändå händer det. En liten kommentar sagt från en äldre familjemedlem utanför blodlinjen, inte illa menad men ändå med en twist av irritation och tvärhet i rösten. En tvärhet med vilken nedlåtande kommentarer och blickar per automatik följer från avsändaren själv.

Låtsas vara förvirrad. Jag tittar tomt ut i luften - i rena ingenting. Andas djupt innan jag öppnar munnen. Jag vet vad som väntar om jag opponerar. Det är ju inte för att de inte tål/borde höra sanningen men det känns liksom som om detta - "förvirrade attityd" - är det ända stället i världen där jag får vara själv och inte besväras. Och jag säger inget. En liten kommentar om att värdet har varit fint i dag (medens jag vidlägger att jag lovar förbättra mitt diskande). Jag tittar ut ur fönstret och ser tre rådjur - jag säger inget. Hade jag sagt något högt hade resten av familjen slagit sönder fönstret för först att komma till, för att se var, vad och hur (även om det dagligen händer att rådjuren passerar vår trädgård). Rådjuren får vara i fred och jag med - jag säger inget.