Paick

..Hemma. Hemma i det där huset - där man bor. Andas djup innan jag öppnar dörren. Man vet aldrig vad som väntar. Det är ju inte för att de inte är snälla men det känns liksom som om att detta - "hemma" - är det ända stället i världen där man aldrig borde besväras. Och ändå händer det. En liten kommentar sagt från en äldre familjemedlem utanför blodlinjen, inte illa menad men ändå med en twist av irritation och tvärhet i rösten. En tvärhet med vilken nedlåtande kommentarer och blickar per automatik följer från avsändaren själv.

Låtsas vara förvirrad. Jag tittar tomt ut i luften - i rena ingenting. Andas djupt innan jag öppnar munnen. Jag vet vad som väntar om jag opponerar. Det är ju inte för att de inte tål/borde höra sanningen men det känns liksom som om detta - "förvirrade attityd" - är det ända stället i världen där jag får vara själv och inte besväras. Och jag säger inget. En liten kommentar om att värdet har varit fint i dag (medens jag vidlägger att jag lovar förbättra mitt diskande). Jag tittar ut ur fönstret och ser tre rådjur - jag säger inget. Hade jag sagt något högt hade resten av familjen slagit sönder fönstret för först att komma till, för att se var, vad och hur (även om det dagligen händer att rådjuren passerar vår trädgård). Rådjuren får vara i fred och jag med - jag säger inget.

Vill du låna min sko? Du får gärna. Jag vill hellre gå barfota, än att se dig lida. Jag menar.., om jag får erbjuda dig min sko. Så att vägen framför dig inte är så tuff som den var innan ? innan du lånar min sko. Jag litar på dig. Jag vet att du gör ditt bästa. Men det är svårt att se vägen för alla sten.

Vill du låna min hatt? Du får gärna. Jag kan vara utan en stund, eller ja - så länge du behöver den i alla fall. Jag menar, om du vill låna den, nu när solen står på - då är det okej. Det är okej. Det är okej. Solen är skarp, när jag öppnar ögonen. Jag får ont i ögonen när jag tittar på dig också - men det beror nog på att solen reflekteras i dina ögon.

Vill du låna min hand? Jag vill gärna låna dig, min hand. Eller du vill kanske ha hela armen? Hmm. Okej, men inte för snabbt bara - det gör ont, när folk sliter till sig, min arm. Men vi kan väl dela. Då kan min arm och din arm arbeta tillsammans. Då bli det också lättare när någon av oss ramlar. Då kan den ene hjälpa den andra upp - utan att slita. Om du vill hålla min hand -..

..Om du vill

I djupet av det blå, lever ett väsen i visdom och vrå. Den skönjer sitt djup som barnet i sin moders famn. Havets täcke (det ytliga jag), ser den som förfallen och allt den ser när den tittar upp är människor som speglar sig i feghetens färg.